.bonheur

En ambulans passerade precis i full syra med blåljusen på, strax efter kom brandbilen. Man blir alltid orolig och undrar vad det är som har hänt nu då. Bara det inte är någon man känner. Det gäller att snabbt tänka efter var man har de allra närmaste - är någon ute på vägarna. Sedan när man konstaterat att ingen man VET är där så kan man bara hoppas att det inte är någon annan, och att vem det än är så har det gått bra.

Men den stora dramatiken, för mig, här i Ulriksdal har utspelat sig i stallet! Pion är nämligen halt! Mystiskt halt dessutom! Så där när alla leder och senor är iskalla, torra och allmänt perfekta, hoven är kall och hel och allting ser uta att vara..ja perfekt. Och hästen har ALDRIG varit halt. Efter en lång och grundlig undersökning har jag dock lyckats lokalisera en liten liten värme på en muskel så då känns allt mycket bättre. Hon har nog bara sträckt sig. Men faaaaaan också! Vi har ju kurs på lördag. Well, well... har vi RIKTIGT tur så är det bara en liten skitsträckning som var precis nygjord just då jag skulle rida och inte kommer synas imorgon. Hoppas. Det blir stall idag med uppmjukande promenader och imorgon så får hon väl gå på ridbanan som är plan och fin till skillnad från hagen där man får plumsa fram i snön. Huvudsaken är ja att Pion och fölisen mår bra i alla fall och det gör dom  garanterat. Hon såg då väldigt nöjd ut där jag lämnade henne i ett berg av hö för en stund sedan.

Ska aldrig anmäla mig på en träning igen.