Idag (läs: igår) läste jag ut Elizabeth Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet. Som jag har sagt så var jag väldigt nyfiken innan jag började läsa, men blev inledningsvis rätt så besviken. Boken kändes nämligen väldigt amerikansk på ett sånt där sätt som böcker utgivna på svenska kan göras när det översätts från den amerikanska engelskan. Det gillar jag inte. Men när amerikanska Elisabeth börjar sin resa för att finna just lyckan, kärleken och meningen med livet så hamnar hon först i Italien. Språket förändras, det blir vackert och njutningsfullt och man vill ingenting annat än att åka till Italien. Jag vill fortfarande inget hellre ha ha. Resan, som tar ett år, går sedan vidare till Indien där Elizabeth studerar Yoga för sin guru. Jag lovar, man blir väldigt inspirerad att börja meditera. Här tappar hon mig dock en stund. Ibland blir texterna om meditationen och olika gurus lite för långa och invecklade - njutningen av boken försvinner en stund...för att sedan återvända när vi får följa med Elizabeth till Indonesien - eller närmare bestämt Bali..Ja, vad ska man säga, det är en väldigt speciell bok. På sätt och vis handlar den om Elizabeths skilsmässa, kärleksaffär och hur hon finner en ny kärlek - men det är liksom inte det boken handlar om och det är en mycket liten del av storyn. Den handlar om de krafter vi har i oss själva och hur vi ska hitta dem för att orka gå vidare.. och ja det är ju en biografi. I romanform.
0 hälsningar:
Skicka en kommentar