.bonheur

Nu när lillan sover har jag tänkt göra den där uppgiften som övriga klasskamrater har ägnat de senaste tre veckorna åt att göra. Det är bara det att jag finner ingen inspiration att göra det, jag har total skolkramp just nu över att tvingas göra det här precis nu när jag inte alls har lust. Jag vet, det är bara att bita ihop och jobba på.

Eftersom vi faktiskt är två föräldrar i den här familjen, och båda har heltidsarbete/studier så får man väl hjälpas åt med att få vardagen att fungera tycker jag. Som det är nu, så är det hela tiden jag som får anpassa mig så att det fungerar, jag får strunta i mina studier och stanna hemma om nånting skiter sig, antagligen därför att mitt liv och mina intressen har mindre värde än allt annat. Så känns det. Samtidigt ska jag rodda så att det fungerar för resten av familjen, se till så att Johan äter innan han ska träna och sådant, som han inte gör själv. Vore jag förädraledig så skulle jag fan inte klaga, då skulle jag leva livet och kunna njuta av det, som jag önskar att jag fick. Nu är jag bara stressad. Eftersom jag ändå är hemma hela dagarna så känner jag ett starkt behov att få komma bort lite på kvällarna och göra något annat, för att orka med. Tack och lov har jag hästarna och utan dem vette tusan hur jag skulle orka med, men även där så måste jag pussla för att få in det i schemat så det passar resten av familjen. Tyvärr tycker min sambo också att han behöver kommar bort lite på kvällarna fast han ändå är borta hela dagarna...). Det är svårt det där, för egentligen missunnar jag inte honom att hålla på med hockeyn, han behöver lika mycket som jag, ha en hobby. Däremot så känner jag att det som bara skulle vara någon dag i veckan, har blivit många dagar i veckan och som vårt liv ser ut just nu så fungerar det inte. It doesn't funk. Det skulle fungera om han kunde anpassa sin hockeyverksamhet så att det fungerade. Hade han träning klockan 20 så kunde han få ha det varenda dag i veckan för min del (nu hinner han bara hem och vända). Då kunde jag få plugga på kvällstid, sköta hästarna nu på eftermiddagen då det är ljust, och vara med Olivia på dagarna. Kanske hinna iväg någon kväll i veckan och träna utan dåligt samvete. In a perfect world... Sen brukar jag tänka, hur hinner alla andra?

Så, när jag ändå är i farten kan jag ju passa på att besvara den eviga frågan, som jag får ungefär fem gånger per vecka, men som jag inte brukar besvara. Den kommer i olika skepnader men kan sammanfattas: Är det inte dags för en till snart? Det kanske är egoistiskt, men med tanke på att jag sliter mitt hår för att få livet att fungera som det ser ut nu, alltid med Olivia som prio ett, så är det ungefär det sista jag tänker på just nu. (Fast ibland, som idag till exempel, tänker jag att vi borde skaffa en till - NU. Bara för att jäklas med Johans chef som tydligen uttryckt en rädsla just idag för att vi har en till på gång, hur ska det då gå med nästa års stora projekt på jobbet som Johan är projektledare för? Det du. Moahahaha. Fast det vore väl kanske fel anledning.)

Däremot kan jag drömma om hur det var för ungefär femton månader sedan, när Olivia var ny. Hon magiskt och rofyllt det var och hur mycket man hade tid att njuta då (när jag faktiskt var ledig). Jag betvivlar inte att det kommer att vara magiskt nästa gång, OM det blir en nästa gång - men inte en chans att man får njuta lika mycket så första gången. För då är det ju trots allt två.

Så. Då har jag fått skriva av mig lite. Åter till studierna.