.bonheur

igår var ju en sån där fantastiskt bra och produktiv dag. Not. Jag somnade i skolboken och hann därför bara läsa sidor som jag redan läst, som jag läste för att se om jag kom ihåg något eftersom det var så länge sedan jag läste dem. Sen vaknade jag, och sen vaknade Olivia och så var det kört med läsningen. Sen åkte vi in till "hauwa och hauwa" (läs: mormor och morfar), som skulle vara barnvakt en stund medan vi var på gymmet. Jag släppte av sambon på ishallen där några fjortisar var ute och hoppade hopprep i pyjamas. Det är sant! Vilken syn. Garvade lite, såg att min brorson var högst inblandad och höll god min. Efter hockeyn skulle jag hämta upp sambon på ishallen. Glad i hågen åkte jag dit, satt och väntade... och väntade... och väntade. Efter ett antal minuters väntande, tusen samtal till en ensam mobil liggandes någonstans ensam och övergiven, så gav jag upp och åkte vidare själv. I sista minuten störtade jag in i träningssalen och passet kunde börja. Ett bra pass förvisso, inga missöden eller så, men efter passet blev jag tvungen att åka direkt eftersom sambon fortfarande var försvunnen. Vilket ledde till att jag inte kunde vara med på det andra passet, det som jag helst av allt vill göra. Det var lite surt, och vore det inte för Olivia så hade jag stannat och låtit sambon vara försvunnen, men på grund av den sena timmen så var det bara att snöra av sig jympadojjorna och åka tillbaka. På vägen så ringde jag, och jag ringde och jag.. ja ni fattar. Men inget svar. Typiskt att vi bara hade en bil, annars hade vi ju kunnat åka hem och lämnat den där förbaskade sambon till sitt öde.  Efter en stund ringde han upp (äntligen!). "Hata mig inte" var det första han sa, sen sa han att han skulle gå de tvåhundra metrarna från ishallen, till huset. Tror jag det, inte skulle då jag ha hämtat honom?! Det tog ungefär en halvtimme att gå den sträckan. Det visade sig att det blivit någon slags kris under träningen, varpå styrelsen för hela konkarongen blev tvungen att åka dit och reda upp saker och ting, vilket jag är osäker på om dem gjorde. Hur som helst, sånt där föreningstjafs har jag fått min beskärda dos av, jag är förmodligen expert vid det här laget, men också totalt ointresserad av det nu för tiden. Däremot så tyckte jag nog att det hade varit motiverat att höra av sig, så man hade sluppit vänta och sluppit undra för jag visste ju inte alls vart han var (även om jag hade min aningar), och så. Det skulle han absolut ha gjort också, om han bara kommit ihåg...

Idag blir nog en bättre dag hoppas jag.

God morgon!