.bonheur

23 Mars 2007

Om magen

I mitten av oktober där nångång, när man började inse att det faktiskt hade såtts ett litet frö i min mage så längtade jag. Jag längtade efter allt fantastiskt som skulle hända, hur magen skulle växa och alla skulle SE vad som var på gång. Hur man skulle känna det lilla livet som började gro, växa sig större och större för vaje dag och börja göra sina första rörelser. Från allra första början hade man mest ont. Ja inte jätteont på nåt sätt, det molade och värkte lite..ja som det kan göra varje månad sådär just innan h e l v e t e t bryter ut. Molvärken övergick till ganska vassa, brännande smärtupplevelser längst ner på magen, ja mot ljumskarna till. Det var visst ligamenten som sträcktes ut, nånting växte ju därinne fast man inte såg det, kroppen förändrades. Det gick över. Sen började den märkliga känslan - den som jag inte kan beskriva. Det var som en rytmiskt våg som pulserade genom magen. Det var inte en kramp, känslan var fjäderlätt, som kolsyrat vatten men rytmisk och konstant...kunde hålla igång nån timme ibland. Jag vet fotfarande inte vad det var. Jag längtade efter allt fantastiskt som skulle hända i magen. Det lilla fröet växte sig allt större och jag började må allt bättre. Ungefär samtidigt som illamåendet började lägga sig, så började allting växa. UTOM magen. Rumpan blev större, allt fläsk på magen började tryckas uppåt. Boobsen växte. Ja, man såg allmänt allt mer ut som om man ätit alldeles för mycket gott. Byxorna slutade passa och man bara längtade efter att se GRAVID ut. Inte tjock. Gravid. Jag såg bara tjock ut. Man gick runt och spanade på alla fina gravida magar och längtade. Tiden gick och sakta men säkert så började man skymta en riktig bebismage. Det gick fortfarande att gömma men man kunde plocka fram den om man ville. Det var mysigt, på kvällarna så låg Johan och strök min mage och vi fantiserade om hur stor den skulle bli. Jag började mer och mer snappa upp små rörelser i magen. Det tog några dagar innan man kunde vara säker på att det verkligen var vårt lilla liv som rörde sig därinne. Först tänkte man nog att det var något annat, någon ryckning eller varför inte en fis på rymmen. Tiden gick och knappt halvvägs så kunde även Johan känna bebisens rörelser. Han bara la handen på magen och fick en fot tillbaka. Eller nåt. Magen växte mer och mer, dom små lätta rörelserna började mer och mer påminna om en fisk som ligger och sprattlar. Kan se den lilla firren ligga på iskanten bredvid ett borrhål och sprattla, orytmiskt, vila en stund, börja om med nya krafter, vila igen. Nu har magen blivit ganska stor. Det går liksom inte att förneka att det är något på gång därinne. Fisken har vuxit till sig och blivit något annat, eller snarare någon. Vi kan kommunicera, bebisen och jag. Sparkar den till för hårt nånstans, på något revben eller något inre organ så är det lite läskigt. Då kan man locka bebisen att flytta på sig lite. Det är bra. Så länge det nu fungerar, om ytterligare några veckor är det nog för trångt och då får man leva med sparkandet. Man kan leka med bebisen också. Trycker man på magen så får man en känga tillbaka, sedan är det bara att flytta runt och leka Följa John. Eller Följa Johan ;) Ungefär vid den här tiden har vi läst att det går bra att börja lyssna på bebisens hjärtljud utan hjälpmedel. Bara örat mot magen liksom. Jo tjena. För det första så får man en känga i örat om man försöker, och bebisen sover ju dessutom aldrig. Jag har liksom vant mig vid att alltid ha bebisen med mig. Det tjongar och grejjas och mojjas i magen hela dagarna, och kvällarna, och nätterna. Ibland blir man nästan irriterad. Bara nästan. Men just när man sitter och jobbar med något och försöker vara koncentrerad och så är det värsta actionrullen därinne, då kan det vara lite jobbigt med magen som man längtat så mycket efter. Jag längtar fortfarande. Men inte efter magen, utan efter att få träffa den underbara varelse som växer och gror i mig och som kommer ut om tolv veckor. Hoppas jag. Senast! Eller?