.bonheur

6 juli 2007

OLIVIA

Hur skriver man en förlossningsberättelse? Jag vill nog vara rätt så grundlig tänker jag... Det är ju förlossningen som avslutar hela den här långa resan och öpnnar upp för nånting helt nytt! Det vill man ju komma ihåg.
I söndags morse började alltså värkarna. Det var inte som de små förvärkar jag haft innan, utan nu var det något helt annat och de kom så helt oväntat och så regelbundet på en gång. Men värkarna avtog i styrka och regelbundenhet under dagen så vi hann med både lite trädgårdsarbete och en fisketur under dagen och kvällen innan det drog igång igen. Till natten tog jag en alvedon ihopp om att få sova lite... Men det var inte att tänka på. Istället så låg jag och läste mest hela tiden och klockade värkarna med jämna mellanrum för att ha lite koll på läget. Johan vaknade vid tretiden och höll mig sällskap. Vi låg och pratade, han masserade mig och vi hann fika lite te där tidigt på morgonskvisten. Klockan sju så ringde jag in till förlossningen eftersom värkarna kom med knappt fem minuters mellanrum. Dom rådde oss att komma in eftersom vi har en bit att åka. Vi gav hunden mat, packade med oss allt vi behövde och stängde ner huset innan vi åkte. Hunden fick stanna hemma, jag ringde mina föräldrar som fick åka och hämta honom.
I bilen på väg till stan så kom värkarna med knappt tre minuters mellanrum, men dom kändes lite svagare så vi kände oss inte speciellt stressade ändå. Resan gick bra och när vi kom in till förlossningen så fick vi göra ett CTG direkt för att kolla att bebisen mådde bra och hur värkarbetet såg ut. Där konstaterades att det var 3-4 minuter mellan värkarna och jag var öppen 3 cm. Dom ville inte skicka hem oss eftersom vi har så långt utan vi fick ett rum på BB så vi kunde ta det lugnt under dagen. Mitt på dagen skulle jag undersökas igen för att se hur långt vi kommit men då det plötsligt blev en liten förlossningsboom så blev det sen eftermiddag innan jag fick utlovad undersökning. Då låg värkarna fortfarande på 3-4 minuter men jag var nu öppen 5 cm och tappen helt utplånaad. Dessutom hade slemproppen gått under dagen (och den missar man bara inte!). Eftersom jag inte sovit något på 36 timmar så funderade vi på om jag skulle ta något att sova på, eller hur vi skulle gå vidare nu. Men då värkarbetet tycktes ha kommit igång lite så föreslog bm att vi skulle ta hål på hinnan istället och se om det skulle komma igång snabbare då.
Så skrevs jag in på förlossningen och fick ä n t l i g e n ett rum med tillgång till diverse smärtlindring... Naturligtvis klandrar jag inte personalen för att alla plötsligt valde att föda på samma dag som jag ;) Dom är otroligt duktiga och effektiva och man kände sig väldigt trygg. Jag började i alla fall med ett bad och Johan masserade och bara det stimulerade ju värkarbetet samtidigt som det kändes mindre jobbigt. Sedan kom bm och vi tog hål på hinnan...vilken störtflod! Hon kände bebisens huvud och satte fast lite mätinstrument. "Mycket hår" sa hon och då var jag säker på att det faktiskt var en liten flicka som var på väg (mycket hår, som mamma hade...). Nu kunde värkarna börja ändra karaktär sa hon, dom skulle bli mer intensiva och kraftiga men det behövde inte nödvändigtvis betyda att det skulle göra ondare. Beslutsam om att undvika bedövning så tränade jag lite på lustgasen, Johan med *s* och provade gå lite med svävaren. Min tanke var att jag skulle kunna hålla mig på benen så mycket som möjligt och klara mig med lustgasen. Då slog det till, bara tio minuter efter vattenavgången! Jag stod med svävaren vid sängens huvudända och kom ingenstans! Värkarna pumpade på obarmhärtigt utan minsta chans till vila emellan. Lustgasen var helt värdelös och efter ett par försök så förkastade jag den helt och hållet. J a g  v i l l  h a  r y g g m ä r g s b e d ö v n i n g. Men narkosläkaren var upptagen och kunde inte komma direkt så jag fick kämpa på. Bm föreslog sterila kvaddlar men det vägrade jag eftersom jag har en brännskada i minne och tänker mig att det är så det måste kännas. (Ingen aning om den teorin stämmer men jag ville inte chansa...). Johan och Bm hjälpte mig till sängen och jag låg på sidan istället eftersom det kändes bäst. Hon tvingade mig dessutom att prova lustgasen igen och hjälpte mig att använda den rätt. Det gjorde fortfarande precis lika ont men efter att ha dragit i mig den under några värkar så blev det liksom mera uthärdligt. Vid ett tillfälle blev jag nästan rädd - då gjorde det så ont på ett ställe i ryggslutet att jag trodde jag skulle tuppa av. Men det gav med sig och jag kunde börja kommunicera med fler än min käre sambo som hittils masserat mig med våldsam kraft i ryggslutet (efter mina order och så pass att jag förmodligen varit blå efteråt *s*) och hjälpt mig med lustgasen (han är numer min hjälte, fattar inte hur jag skulle klarat det där utan honom!). Jag bad bm kolla hur öppen jag var eftersom det började trycka på ganska bra. 7 cm fick jag till svar, det kom ytterligare en krystvärk som jag verkligen försökte hålla emot men det var näst intill helt omöjligt. Det måste vara dags sa jag igen och hon konsulterade en annan bm som efter en kontroll konstaterade att jag faktiskt hade rätt. Äntligen var vi på väg mot slutet!
Krystvärkarna var som en gudagåva! Visst sträcker och spänner det men man känner ju precis vad som händer och det är bara att fokusera! Jag började lite försiktigt men när jag kände att det gick bra så var det bara att köra på. Jag fick bromsa lite på slutet, man måste ju hålla ihop också, men annars gick det såå bra.14 minuter tog det, sen kom lillan! Huvudet kom ut och jag trodde det var klart men när jag förstod att jag måste ut med resten så tryckte jag på bara och hon kom som ett skott. Johan stod på första parkett och höll upp mitt ben under krystningarna (jag låg ju fortfarande på sidan) så han fick se hela spektaklet! Men han var verkligen jätteduktig. Förlossningen gick på bara två timmar så det var ju väldigt intensivt.
"En flicka" sa Johan
"Blev det en flicka?!"
"Nej, vänta...jag vet inte"
"Vad blev det?"
"Jag TROR det blev en flicka....vänta...ja det ÄR en flicka!!"
"Och alla som trodde det skulle bli en pojke!"
Pappa klippte navelsträngen,sedan låg hon där på magen...vår fina lilla flicka. Alldeles slät och fin var hon bortsett från henns små skrynkliga händer och fötter. Hon hade tjockt brunt hår och såg alldeles nyfriserad ut. Helt underbar såklart (men mamma och pappa är ju mutade;) 15 minuter gammal började hon söka efter maten (medan mamma syddes ihop med ett par stygn bara), hon smackade och kröp och sökte och till slut så hittade hon fram! Tänk vilken duktig liten tjej... Pappa badade henne, och hjälpte till med mätning och vägning medan mamma tog sig en välförjänt dusch innan vi lämnade förlossningssalen och började vårt nya liv med vår älskling Olivia.