.bonheur

En sak slog mig precis. Det här med att vara gravid, och gnäll, gnäll, gnäll jag har så ont och tar mig inte ur soffan och det tar mig fem minuter att kliva upp ur sängen och så måste jag springa på toa sjuttioelva gånger varje natt och gissa hur många minuter man hinner sova då, och gör jag det, eller det, eller det så får jag så ont sen så då kan jag inte göra något mer och var det värkligen värt det?? Apropå det. Tänk om man vore handikappad på riktigt. Det är nog ganska nyttigt att prova på den sidan ibland. Att tvingas avstå saker man borde kunna göra. Att avstå saker som man förvisso kan greja, men det blir helt enkelt för komplicerat och omständigt. Man får respekt för de som alltid har det så, och som inte gnäller utan faktiskt lever sitt liv ändå. Och gör det omöjliga hela tiden. En annan kan ju mer eller mindre ge upp ett litet tag, bättre tider kommer ju. Förhoppningsvis snart. Sen kanske man ibland ska ha lite mer respekt för sin egen kropp också. Acceptera att man inte SKA göra vissa saker och acceptera att man måste be om hjälp ibland. Det är ju dumt att dra på sig ett handikapp på riktigt bara för att man är dumtjurig liksom. För någonstans där emellan pendlar jag – ena dagen så ger jag upp, sitter i min stol och har så tråkigt jag bara kan, för att nästa dag känna mig i prima skick,  och dumtjurigt köra på lite för hårt med städning, vattenhinkar, stallarbete och annat. För jag ska minsann klara allting själv – det har jag ju alltid gjort. Ingen ordning är det. Och rörigt blir det.