.bonheur

Yes! Det blir alltså bebis igen! Redan i vecka 19 och tiden rusar iväg, det är så fullt upp med annat. Vi har legat lite lågt med det, kanske mest för att jag tycker att det är skönt att bli behandlad “som vanligt”. Det är lustigt det där. När man väntar sin första lilla bebis så är det fantastiskt att bli uppvaktad som en drottning. Alla är så måna om en, och det känns ju så stort allting. Nu är ju bebis nummer tre precis lika efterlängtad och det ska bli så spännande att se vem som kommer. Men jag är mycket mer mån om att själv få avgöra vad som känns bra för mig och inte, hur länge jag kan rida och träna precis som vanligt, vad jag kan göra och inte och så där. Gillar inte känslan av att bli förbisedd bara för att någon förutsätter att jag inte kan vara med, när jag borde vara den som får avgöra det.. Ja, jag tror jag klarar av att avgöra det själv. Om ett par, tre månader kanske jag vill bli behandlad som en drottning, haha… Jag hoppas jag får känna mig så pigg och fräsch i kroppen som jag gör nu länge, länge! Njuta av det, för jag tror inte att det blir någon fler sen.

För tre veckor sedan så kände jag mig redo att dela med mig av det här i alla fall. Då gjorde vi vårt ultraljud och då vet man ju precis vad som gäller och att allt är bra. Trodde vi, i alla fall. Vi gick nämligen därifrån lite snopna och visste mindre än när vi kom. Bebisen var nämligen för liten för att man skulle kunna göra ett bra ultraljud. Jag var helt inställd på att man skulle flytta vårt uträknade datum lite, det tog nämligen lite tid att få något “plus på stickan” fast jag var säker på att jag var gravid, och jag blev gravid då jag slutade amma så det var inte helt rätt att räkna ut något exakt datum. I slutet av januari hade vi räknat ut att det skulle bli. Efter ultraljudet så var vi närmare slutet av februari…?

Jag fick inte alls ihop det. Det är nämligen svårt att få ett positivt graviditetstest innan man ens blivit gravid. Men så såg det ut i all fall. Då. Så vi åkte hem och så fick jag grubbla i tre veckor, mest orolig över att något skulle vara fel varför den var så liten, fast vi såg ju en livlig liten krabat med ett hjärta som pickade på. Sen har jag ju känt av Lillasyskon (som Olivia säger, hon är dessutom helt och fast övertygad om att det blir en lillasyster… vi får väl se) precis varje dag också. Men man kan ju inte låta bli att undra då det blir SÅ fel. Igår åkte vi och gjorde ett nytt ultraljud. Vi fick se en bebis som var så fin och perfekt och allt såg bara bra ut. I slutändan blev vi bara flyttade 13 dagar och det stämde ganska bra med vad jag gissat från början. Den 11 februari. Åh, om ni bara visse hur glad och lättad jag blev efteråt. Fina lilla bebisen ♥ ♥ ♥