.bonheur

Jag blev uppringd nyss. Av någon som undrade om jag sålde en viss sak på Blocket. “Javisst är det jag”, svarade jag. “Men tyvärr är den redan såld”.

Sen började jag tänka. I annonsen har jag uppgett mitt förnamn och min bostadsort. Det är allt. Hur fan har denna person hittat mitt nummer, utan efternamn, utan e-postadress – ingenting! Eller sitter man och letar upp alla Hannor i kommunen och ringer upp? Gör man verkligen så?

Jag har haft en stalker en gång. Det var creepy på riktigt. En kille som bodde tjugo mil härifrån och hade sett min bild i skolkatalogen, och som höll på och ringde hela tiden… det var inte alls kul. C r e e p y. Men till slut blev jag riktigt förbannad och efter den avhyvlingen så gav han upp hoppet.

När jag tänker efter så har jag faktiskt haft en stalker ännu en gång efter det. Men det var faktiskt någon som jag kände och hade umgåtts en hel del med men som ville nånting heeelt annat än jag. När han insåg det blev han som besatt, förbyttes från snäll och trevlig till manisk förföljare. Jag fick faktiskt gömma mig,  i stallet, hemma, till och med hos mina föräldrar. Det var nämligen så att om han anade att jag var på ett visst ställe så dök han upp där. Och gick inte bli av med. Han kunde till exempel stå i ridhuset, medan jag jobbade med min häst, fem meter ifrån mig och bara stirra. Utan att säga ett ord. Vad gör man? Eller så stod han och ringde på min dörr i en timme fast ljuset var släckt och ingen hemma. Elller så ringde han på hemma hos mina föräldrar när jag var där, för att fråga om nånting som han inte alls hade med att göra. Vilket ju säkert de tyckte var konstigt… Till slut fick jag i alla fall ett brev på posten, där han förklarade vad han ville och bad om ursäkt på nåt konsigt sätt (han bad inte om ursäkt för sitt beteende, men han förklarade i alla fall delvis varför) men sen gav han upp. Tack och lov. C r e e p y. Fast jag tyckte lite synd om honom.

Ja, det var lite minnen från den gamla goda tiden hahahahah..

Later.