.bonheur

Ibland kommer jag in i en fas då jag läser mycket dikter. Det smyger sig på, liksom. Det är tryggt på något vis. Många känslor på pränt, det ger bekräftelse.

Den här (<—).

Den uttrycker så mycket som jag skulle vilja säga. Det som är svårt med att vara förälder. Att göra lika. Tycker den är skitbra. Innehållet, andemeningen är bra.

Här om dagen så läste jag senaste numret av VI Läser, i korsordet var denna dikt med, eller delvis bara som ledtråd. William Wordsworths I wandered lonley as a cloud eller kanske mer känd som “Daffodils”? Den har jag styckat upp, recenserat och reciterat när jag läste Engelsk litterturhistoria. Vilken flashback! En riktig klassiker som är ganska skön för den handlar inte om så mycket egentligen, bara ett vackert minne vilket man förstår i sista versen. Ja, den är ju från romantiken förstås.

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze

Continuous as the stars that shine
and twinkle on the Milky Way,
They stretched in never-ending line
along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
tossing their heads in sprightly dance

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
in such a jocund company:
I gazed - and gazed - but little thought
what wealth the show to me had brought

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils

Alla har vi ju våra vackra minnen vi kan drömma oss tillbaka till en sån här regnig och kall dag..