En gammal bortglömd rubrik som jag skulle kunna använda dagligen…
Under själva vigselceremonin smet gullungen fram till altaret. Hon försökte på alla sätt få vår uppmärksamhet, men vi hade lovat att koncentrera oss på det vi gjorde. Hon ställer sig framför oss, och ropar: “pappa…pappa..pappa…pappa Lundström…pappa..pappa Lundström” men fick ingen reaktion. Tillslut blir hon less och hojtar “MEN JOHAN”
Hehe. Ibland undrar jag inte vart hon får allt ifrån. Jag vet.
Later.
Etiketter: Olivia, Småbarnsår
1 hälsningar:
Gissar om hon inte fått springa runt så kanske det blivigt mer livat, hon funderade säkert på varför den där farbrorn stog och snackade med er och alla andra bara satt och tittade på :)
Skicka en kommentar