När jag har varit ute hos mina hästar, så sjunger jag alltid när jag kommer in. Sen får jag sån energi och orkar städa och plocka som aldrig förr. Hur söra och rara mina barn är, och hur duktig, snäll och älskvärd min man är så behöver jag verkligen den där tiden ute i stallet för att orka vara en god mor och fru. Min egentid, då jag kan koppla av, bara andas och vara och fokusera på en enda sak när det kommer till arbetet med hästarna. Stänga av tidens gårng och världens brus en stund. Hålla på med nånting man behärskar men samtidigt med en strävan att hela tiden bli bättre. Jag tror faktiskt att jag skulle bli smått tokig om jag inte hade dem. Jag är rädd att min man är benägen att hålla med mig här.
Later.
Etiketter: Hästliv, Småbarnsår, Älskling
1 hälsningar:
Bra skrivet Hanna... Jag känner precis likadant! Du har dock turen att ha hästarna hemma och det har ju inte jag. Varje gång jag ska åka ifrån Athena känns det väldigt jobbigt, men man får tänka att man har dem hela deras liv (förhoppningsvis) och att ibland måste tiden med hästarna bli lidande när barnen är små. Men man får göra det bästa av det och inse att man har mer tid till hästarna framöver när barnen blir äldre och ta vara på småbarnsåren också =)
Skicka en kommentar