.bonheur

För något år sedan hade vi en otroligt fin liten katt som hette Svante. Svante var en riktig stallkatt och bodde således i stallet hos hästarna. Eftersom vintern var kall så hade han en kattlucka in till pannrummet och där låg han gärna uppe på "acktanken" när det var kallt ute. Våren kom, det blev mars och Svante fick vårkänslor. Turerna blev allt längre och en dag kom han inte hem. Han, som alltid kom när vi ropade.

Efter någon vecka så kunde vi i alla fall hämta hem honom. Han hade flyttat in i en gammal lada någon kilometer hemifrån, antagligen hittade han inte hem igen för han blev mycket lycklig då vi hämtade tillbaka honom. Väl hemma blev han snabbt gamla vanliga Svante igen. Vi beslutade att det nog var dags att kastrera lillkissen så han inte skulle ge sig iväg på några fler äventyr och inte hitta hem. Men knappt tio månader var lite för ungt så vi fick lov att vänta.

I slutet av april försvann Svante igen. Vi letade och letade, körde runt och spanade. Pallnitade så fort vi såg något kattliknande - men det var aldrig Svante. Efter en tid kände vi igen nästan varenda katt i närområdet. Vi visste att det fanns en katt vid fiskeodlingen och pappa hade sett honom och sa att det var troligt att det var Svante. Men katten var skygg och vi lyckades aldrig få se honom fast vi var där många gånger och letade och ropade.

I juni fick vi så plötsligt veta att nu hade nog Svante flyttat in i ladan igen. Man hade sett katten där flera gånger. En tidig morgon ringde Johan och sa att han hittat Svante! Han var ute vid stora vägen, inte långt från ladan. Jag skuttade vigt ur sängen (höggravid som jag var), fick med lite kattmat och körde genast ner.. Johan satt och pratade med katten som kurat ihop sig i diket och var allmänt svårflörtad. Jag såg på långt håll att det var fel katt. Samma färg och nästan precis samma teckning, men mera vitt i ansiktet och längre päls... Vilken besvikelse. Vi lämnade lite käk åt den stackars skygga katten som låg och kikade på oss förskräckt.

Någon dag senare ringde en av grannarna och sa att nu var Svante tillbaka på hans gård. Vi skyndade dit men hann inte få se en skymt av honom. Han hade nämligen krupit in under en vedbod och vågade sig inte fram. Vi tänkte att det var nog samma skygga katt som sist. Tyckte synd om den stackars lilla katten som var så ängslig...

Tiden gick. Olivia föddes. Pion blev dräktig. Det kändes som om att Svante aldrig skulle komma tillbaka. Vi hämtade en liten kissetjej (tänkte att Svante skulle uppskatta det mer om han nu kom tillbaka), Skrållan. Hon fann sig snabbt i livet på landet. Denna gång ställde vi även hela förrådsdelen till förfogande för katten som nu kunde gå in och ut som hon ville. Detta av den enkla anledningen att stallet är så tomt och öde för en lite katt då hästarna går på lösdrift.

Skrållan blev snabbt en ny och uppskattad medlem i familjen även om vi saknade Svante. Man undrar ju så. Vart tog han vägen? Har någon tagit hand om honom? Blev han överkörd? Det är så jobbigt att inte veta! Här kunde historien ha slutat, därför att vi vet inte hur det gick för Svante. Däremot så vet vi hur det gick för den stackars ängsliga katten som bodde i Svantes lada där några veckor i höstas. Katten heter Findus och han bor faktiskt här hos oss nu!

I höstas så ringde Findus matte till oss. Katten hade hittat hem till sist men nu hade hennes pojke blivit allergisk. Hon hade hört att vår katt sprungit bort och tänkte att vi kanske ville ta oss an Findus. Vi hade ju redan hunnit skaffa en ny katt men vi tänkte att det spelar väl ingen roll om vi har fler. Så därför blev det så att Findus fick flytta hem till oss. Den lilla ängsliga katten har nu efter några månader äntligen anpassat sig till livet här. Han är inte fullt så blyg längre (nu får även medlemmar utanför familjen se och gosa med honom), han trivs med både taxen Baloo och med Skrållan såklart. Vi tycker att vi har fått en toppenfin kompis och fast vi saknar Svante som var så speciell så känns det fint att vi fått oss en Findus i alla fall.