.tomheten

8/25/2011 11:40:00 em / I en annan del av Ulriks/ Hanna /

Det blev kusligt tyst i huset när familjens största karaktär lämnade oss. Han som var oss in i döden trogen och visste sin plats i familjen. Jag tror han avgudade oss alla. Barnen älskade han verkligen och trots att han var gammal och trött och rädd om sin onda rygg, så skulle han inte ha drömt om att göra dem något trots att han blev utsatt för mycket. På dagarna höll han sig undan när det blev för mycket, på natten smög han till Olivia och sov hos henne.

Vad har jag för rätt att avgöra att hans tid var ute? Hur ska man veta när det är nog, innan det blir för mycket. Inte låta det gå för långt. Men inte släcka en gnista som ändå finns. I våras visste jag. Då hade jag bestämt flera gånger att det var nog.

Men med vårsolen tinade han upp. Sommaren har varit god och han har varit mycket lycklig. Han har varit nästan som sitt gamla vanliga jag hela tiden. Legat ute i gräset, solvarm i halskugga. Njutit av livet så som bara han kunde njuta. Långt, långt i mitt bakhuvud har det legat och gnagt hela tiden. Hans sista sommar. Jag hade lovat honom. Ingen mer vinter. Jag vet ju att det är rätt beslut... Men ändå gråter jag. För att han är borta. För att vi kommer att sakna honom. För att jag var tvungen att ta det beslutet.

Jag har aldrig känt någon större personlighet och hans hjärta hade inga gränser.




R.I.P Baloo <3

Barnen, framförallt Olivia vet och förstår vad som har hänt. Att han var gammal och att det var dags att åka till himlen. Hon ville såklart att han skulle stanna, men förstod ändå att han inte kunde. Lite nyfiken på hur han skulle ta sig dit upp förstås och hade gärna sett honom åka. Men allt kan man inte ordna. Hon är ledsen över att han inte är kvar med oss men tror att han har det bra där uppe. För vi har väl slängt upp mycket korv? Och Tilda är ju där. I alla fall, nära och kära. Det är fritt fram att prata om Baloo och vad som hänt med Olivia, det mår hon bara bra av. När man är fyra behöver man få ventilera sånt här för att riktigt förstå livets gång...

Etiketter:

6 hälsningar:

Josefin on 26 augusti 2011 kl. 01:30

Usch vad tårarna rinner, en fantastisk rättvis beskrivning av en stor personlighet...
Ett tungt men modigt beslut att ta, att inte vänta för länge.
Stor kram

Comment by Erika on 26 augusti 2011 kl. 10:28

Åh Hanna! Känner verkligen med er, det är en familjemedlem som lämnat er med stor saknad. Hoppas att det är sommar hela tiden där han är nu. En stor kram till er alla!

Comment by lillebror on 26 augusti 2011 kl. 12:30

Det faller tårar även i nordmaling idag!

Men det är ju livets gång men tråkigt är det iallafall!

Som tur är så lever han kvar hos oss alla och har alltid en plats i våra hjärtan!

Starkare personlighet får man leta efter!!!

Tur han har Tilda med sig där uppe så hon kan hjälpa han då han kört fast i blåbärsriset!!

Och hur många renar har han inte som han kan jaga bort?!
Täcken och kuddar att krypa ner under i överflöd och så många chokladbollar han bara kan äta :-)

Anonym on 26 augusti 2011 kl. 18:07

Oj vad tårar det rinner nu. Dina ord

"Vad har jag för rätt att avgöra att hans tid var ute? Hur ska man veta när det är nog, innan det blir för mycket. Inte låta det gå för långt. Men inte släcka en gnista som ändå finns."

slog rakt in i mitt hjärta då det var som om du skrev ner mina känslor jag hade då tiden närmade sig för min älskade bästa vän! Hur ska man veta? Och mitt i allt vet man ändå...

Skickar en fin länk...
http://www.youtube.com/watch?v=CCGTUAyHu7I

Anonym on 26 augusti 2011 kl. 20:37

Åh Hanna jag beklagar sorgen... vet inte mer vad jag ska säga? Skickar en kram till hela familjen!/Maria

Anonym on 26 augusti 2011 kl. 23:27

Beklagar verkligen! Finner inga ord, men minns som igår när jag var i samma sits, när min Eddie fick lämna oss för alltid... Skickar många varma kramar från oss!
// Martina

Skicka en kommentar

 
Find More Free Custom Color Layouts at April Showers