.bonheur

Det är roligt att ha med gullungen ut på äventyr! Alla människor är nämligen alltid så vänligt inställda. De kan liksom inte låta bli. När gumman var så där pytteliten som hon var för nästan ett år sen så var det ju inte så konstigt... En liten liten bebis fascinerar de flesta, även om det kanske räcker att beskda på håll för många. Så jag hade väl trott att nu när hon blivit så stor så skulle det inte vara likadant. Men det här lilla charmtrollet göra allt i sin makt för att charma alla i sin omgivning... på sjukstugan, i affären, på restaurangen...och dom blir chrmade. "Heej" säger hon tills hon får svar av alla hon ser, hon är beslutsam och ger sig inte så länge hon har sitt offer i sikte.

Men allting har en baksida. Här om dagen blev jag nästan rädd, vi blev förföljda av en tant i en affär! "Oj så fin" sa hon, sedan följde hon efter oss i butiken och stod med oss i kassan till och med - och bara tittade på Olivia. Sen när vi gick ut, ja då kunde hon handla själv... Idag började jag dock märka en liten tendens till att min lilla gullunge lagt in en överväxel när det gäller charmandet och folk kanske börjar tröttna. Jag menar, när man suttit i ett väntrum och sagt Hej till en liten tjej 173 gånger så börjar man känna sigg rätt så belåten med hejandet (även om varje litet hej åtföljs av diverse leenden, blinkningar med ögonfransarna och tittutlekar), eller vad tror ni?