.bonheur

Måste skriva ner förlossningsberättelsen medan jag fortfarande kommer ihåg.

Jag var så otroligt deppad och nere hela tisdagen, tänkte att mina hormoner måste ha fått nåt frispel… men när jag gick i säng den kvällen så var det första gången på länge som jag mådde riktigt bra, både psykiskt och fysiskt. Hade inga problem med att vända mig i sängen – vilket inte gått på flera månader – och kände mig helt enkelt riktigt pigg. Vet att jag tänkte att ingen förlossning var på gång i alla fall. Somnade bra också efter att ha legat sömnlös flera nätter.

Vid tretiden vaknade jag, och var pinknödig som vanligt. Kände att det var väldigt fuktigt där nere och tänkte väl att nu kan jag inte ens hålla tätt längre.. gick på toa och sedan i säng igen.  Men nu kunde jag inte somna om, tänkte att jag måste avvakta lite och se så det inte är vattenavgång i alla fall. Bara för säkerhets skull. Låg och läste en stund, och började känna mig fuktig igen. Tänk om…! Men vågade inte riktigt tro på det. Strax före fyra vaknade Olivia och Johan med, så han la i säng henne igen. Samtidigt fick jag gå på toan en tredje gång och nu började det sippra när jag gick så saken var klar! Vattnet! När Johan kom tillbaka så flinade jag och berättade vad som var på gång… Han piggnade till så klart och vi låg och pratade lite allmänt om vad som skulle kunna hända nu. Första värken kom vid fyra, andra vid halv fem och sedan kom det igång ganska regelbundet med runt 10 minuters mellanrum. Vid halv sex åkte Johan och tankade bilen, för säkerhets skull, ifall vi skulle behöva åka iväg… Jag kände mig rätt så lugn, det var fortfarande regelbundet men ganska långt mellan värkarna. Vid sextiden kom en mindre flodvåg av fostervatten.. läskig känsla.

Vid halv åtta så ringde jag till morfars för att kolla om de kunde vara barnvakt. Vi hade nämligen hovis på ingående och Johan fick ta hästarna. Värkarna började avta lite så jag kände att vi kunde avvakta ännu ett tag så det var lika bra att göra bort det. Kände mig dock inte i form att ta hand om en tvååring själv i ett par timmar med onda värkar, och som tur var så kunde de ställa upp som barnvakter fast de hade annat inplanerat. Vid niotiden drog värkarbetet igång igen på allvar och jag började få riktigt ont. Betydligt ondare än förra gången, då jag hade väldigt snälla och beskedliga värkar. Vid elvatiden började jag oroa mig för att vi skulle behöva åka iväg, hade rejäla värkar och var ensam kvar i huset då barnet och barnvakterna åkt iväg. Olivia fick följa morfars på äventyr, jag visste ju att vi åtminstone skulle behöva åka in för att kolla läget då vi hade vattenavgång. Värkarna började dock komma lite mer oregelbundet, med 3-8 minuters mellanrum. Korta intervaller med svagare värkar, och längre intervaller men starka värkar.

Vid ettiden åkte vi ner till stan. Värkarna låg runt 5-6 minuter och självklart ville de att vi skulle komma in och kolla läget. “Hem kommer ni inte utan bebis”, sa barnmorskan när jag ringde. Vägen till stan var lång som vanligt, precis som sist så kom värkarna tätt under resan, nere på 3 minuter.. Vi fick stå och vänta vid ett vägarbete i 10 minuter. Jag lovar att det kändes som en timme. Väl framme på BB  kollade CTG och bebisen mådde fint, men värkarbetet var inte mycket att hurra för i det läget. Hem fick vi inte åka, utan vi fick ett rum istället. Vi vilade en stund för jag var så trött. Sedan tog vi en promenad runt sjukhuset. När vi gick så blev värkarna riktigt kraftiga igen, jag kunde gå tio meter i taget, sen blev det för jobbigt.. Men det var bara att traska på – målet var ju bebisen! Vi åt middag vid femtiden, och sen in på rummet igen. Där höll vi oss i en timme ungefär innan värkarna var för kraftiga och onda. En sista störtflod med vatten kom…

F Ö R L O S S N I N G E N Strax före sju skrevs vi in på förlossningen. Barnmorskan undersökte och kunde konstatera att jag var öppen fyra centimeter. Hon tyckte vi skulle sätta in värkstimulerande dropp, eftersom vi uppenbarligen skulle ha barn så var det ingen idé att dra ut på det längre…  DÅ fick jag ångest! Hade förra förlossningen i minne, och även om den gick hur bra som helst så kunde jag bara komma ihåg hur ont jag fick när de satte igång förlossningen och hur fort det gick så jag inte hann få någon bedövning. Johan såg direkt att jag blev rädd, så han föreslog smärtlindring och barnmorskan tyckte vi skulle ta en epidural. Så fick det bli och sen satte hon in droppet på lägsta fart. Det räckte gott och väl, värkarna kom igång riktigt bra i 2-3 minuters intervaller. Epiduralen tog perfekt och tog udden av värkarna, så de kändes mest som förvärkar – men jag kände ju ändå precis vad som hände. Klockan blev åtta och Johan hämtade kvällsfika. Vi fikade och pratade om förra förlossningen och lite allmänt.. vid halv nio så blev jag så otroligt pinknödig, för varje värk så var det som om att bebisen tryckte precis på blåsan. Jag gick på toa utan framgång, så jag fick traska tillbaka igen. Det tryckte på riktigt bra neråt, så barnmorskan fick kolla läget. Jag var helt öppen och hon kände bebisens huvud, så det var bara att börja krysta! Två krystvärkar och sedan kom gossen ut! Född kl. 20.40. Jag fattade ingenting, förlossningen hade ju inte ens börjat?! Där låg vi och pratade i största allmänhet… jag kände mig knappt påverkad! Helt underbart måste jag säga. Och att det kom en pojke sen…så oväntat men superhäftigt! Sen kom moderkakan ut, det var lite läskigt för jag kände liksom inte något. Inga bristningar heller, det enda som var jobbigt var att det kliade nåt fruktansvärt på rygg, mage och ben när bedövningen började att släppa. Men då låg jag med min lilla pojk på magen och han bara åt och åt i en hel timma. Redan då såg vi ett stort släktskap med fadern…