.bonheur

Jag var hos barnmorskan den 26 januari och när jag gick så sa hon hej då, med orden att då får vi se om du hinner hit någon fler gång. Bebis var nämligen fixerad och både hon och jag trodde ju inte att datumet (11/2) satt vid vårt RUL (ultraljudet) stämde särskilt bra.

Men det spelar ju inte så stor roll egentligen. Bebis kommer när den kommer. Bestämde att det är dags för mig att dra till med en gissning. Jag hade ett datum i huvudet, och det var den 3 februari. Det berodde helt enkelt på att den dagen skulle jag vara i v 38+6 vilket är den dag som Svante föddes. Men också v 40+4 enligt våra egna beräkningar. Samma dag som Olivia föddes. Så det kändes rätt... Tänkte att kommer den då och är en pojke - då hade man rätt vid ultraljudet, är det en flicka då hade jag rätt!

Sa till Johan att han skulle säga till chefen att ha backup på beredskapen som han skulle gå på just den dagen, för då ska vi på BB! Haha.. Eftersom jag inte hade haft minsta förvarning förutom ett vansinnigt "boande" så blev jag rätt förvånad då jag vaknade av en kraftig värk klockan 3 på morgonen den tredje. Värkarna började komma regelbundet och jag var nere på 6 minuter ungefär på morgonen då barnen vaknade. Gick upp och värkarna fortsatte med 6-7 minuters mellanrum ytterligare nån tumme innan de började glesa ut. Vid tiotiden fick jag en "teckenblödning" och förstod att det faktiskt var dags även om värkarna började avta. Förvarnade Johan som valde att komma hem, dels för att barnen var magsjuka och dels för att han jobbade så långt borta att det är svårt att hinna hem snabbt om det behövs.

Fick sova några timmar, sen var jag ute och plumsade i snön, promenerade och släpade ut massor med vattenhinkar till hästarna. Inte en tillstymmelse till värk. Blev på allt sämre humör men tröstade mig med att kroppen kändes ovanligt bra i alla fall. På kvällen pratade jag med mamma och förvarnade om att barnvakten kunde hålla sig beredd om det nu skulle börja om nån gång.

23.00 Vi gick i säng och jag hade inte känt något sen förmiddan. Plötsligt springer Johan upp och börjar kräkas. Magsjuka. Jag tänkte att det var nog bra om vi höll oss hemma ändå. Han kom tillbaka och slocknade rätt omgående, jag låg vaken och...

00.00 Värkarna började. Det kom en vid midnatt sen tog det nog nästan en halvtimme innan nästa kom. Men rätt snabbt blev de regelbundna på 6-7 minuter - och höll i sig i en minut men var klart uthärdliga. Jag låg i sängen och lyssnade på ljudbok och klockade värkar. Vid halv tre ungefär så blev värkarna lite intensivare och kom plötsligt med 3-4 minuters mellanrum. Jag väntade ut några sen bestämde jag mig för att gå upp och se om de förändrades något. Tänkte att är det dags, då blir de intensivare! Gick in i köket och hann få ett par värkar på vägen. Vilade vid köksbordet och vände tillbaka för jag kände att det var nog dags att börja fundera på BB. Då klack det till, och vattnet gick! Var precis utanför badrummet då det var bara att sätta sig på toan och ropa på Johan.

03.00 Han studsade ur sängen, ringde barnvakten och lastade väskorna i bilen medan jag letade ett telefonnummer till förlossningen. Efter en evighet hittade jag det och vi ringde helt enkelt in och sa att vi kommer NU - om 50 minuter alltså.

03.10 sladdade pappa in på gården, han måste ha suttit och vaktat telefonen. Det var snöstorm ute och vi packade oss iväg omgående. Johan klagade hela vägen över det dåliga föret och alla gupp eftersom han vet att alla gupp gör så ont för mig. Jag var dock helt fokuserad på att bara räkna mig igenom värkarna och koncentrera mig. Det började göra rätt ont och jag förstod att vi hade bråttom. Men jag sa inget till chauffören, tänkte att jag föder hellre i bilen på en p-ficka än i bilen i diket upp och ner... När vi närmade oss stan, tänkte jag bara att jag inte skulle slappna av förrän jag var inne på BB.

04.10 Johan lämnar mig vid entrén och parkerar bilen. Jag tar mig upp till förlossningen och blir mottagen direkt och vi går direkt in på förlossningsrummet då de ser hur ont jag har. Lutar mig mot en svävare medan sköterskan kopplar på utrustningen för att mäta sammandragningarna. Barnmorskan kommer in, kastar en blick på mig och säger att jag måste få lustgas direkt eftersom jag har ont. Johan kommer upp och jag får byta om och lägga mig på britsen för undersökning. Testar lustgasen och får kväljningar så den kan jag inte använda. Har aldrig fungerat... Barnmorskan kollar vattnet och känner efter hur mycket jag har öppnat mig. Ojdå, säger hon. Du är öppen 10 cm! Vad bra du har jobbat på hemma. Du får inte bli besviken nu men du hinner inte få någon bedövning. Har du känt någon krystvärk? Det hade jag inte och jag sa att jag redan räknat ut att vi inte skulle hinna (födde Olivia utan bedövning och det gjorde för ont ett tag där så jag har haft lite ångest över att behöva ta den smärtan igen).

04.23 Nu vill jag krysta! säger jag. Barnmorskan fumlar med att justera sängen, "nu kommer huvudet" säger jag då. Hon skyndar sig att hålla emot lite så det inte ska gå så fort.

04.25 Nästa krystvärk kommer och med den bebisen. Jag fattar nästan inte vad som har hänt. Det gick så fort att det var svårt att hänga med i svängarna. Vi beundrar vårt lilla underverk, flickan. Under tiden får jag en spruta så att moderkakan kommer ut, Johan klipper navelsträngen och vi konstaterar att bebisen har lyckats slå en riktig knut på den! Barnmorskan undersöker och jag behöver inte sys, har inte ens något skrubbsår. Fast det gick så fort. Flickan börjar söka och jag får amma henne.

05.30 bebis har ätit, vi väntat på födelsedagsfikat och Johan börjar se blek ut. Han fixar fram lite cola ur väskan, och försöker få i sig lite. Bebisen mäts (52 cm) och vägs (3585 g) och får på sig lite kläder. Barnmorskan klämmer hela tiden på min mage för att känna att det drar ihop sig och så att allt kommer ut. Inte skönt. Vi blir lämnade igen en stund och älskling passar på att kräkas lite igen. Stackarn kämpade bra som klarade bilresa och förlossning!

06.10 får vi ÄNTLIGEN fikat. Jag höll på att svälta ihjäl. Johan är inte så fikasugen. Sedan tar jag mig till duschen, blöder rätt mycket men tänker inte på det, det gör man ju. Lyckas kissa också så barnmorskan är nöjd.

07.10 Vi tar oss till vårt rum på BB, och äntligen kan vi lägga oss och varva ner och kanske få sova en bra stund. Men först slänger jag iväg ett MMS med en hälsning till de nära och kära.

09.00 vaknar jag, känner att jag blöder mycket så jag går på toan. Får byta blöja ett par gånger och det bara väller ut så jag kallar på barnmorskan. Hon är inte riktigt nöjd med mängden heller (man ska ju blöda en hel del precis efter förlossningen, det är helt normalt eftersom det blir ett sår där moderkakan suttit och livmodern måste dra ihop sig så att det avtar) och känner att det ligger en del i magen. De trycker ut så mycket som går, säger att jag ska kissa igen då inget ligger i blåsan och är "i vägen". Sen får jag en hormonspruta i benet och hon varnar lite för att den kan vara otrevlig. Sammandragningar och kanske illamående.

09.30 börjar känna av sammandragningar. En sköterska är inne och kollar magen med jämna mellanrum och jag försöker kissa men det går inte. Sammandragningarna är kraftiga och gör ont (var jag inte klar??), jag kallsvettas så att jag blir blöt och får ont i magen. Mår riktigt, riktigt dåligt och vill bara försvinna. Usch. Sen blev det min tur att krama toastolen också. Efter någon timme börjar det släppa mer och mer, och framåt eftermiddan börjar jag känna mig okey igen. Lite yr, mycket trött och hungrig. Men nu är allt bra i alla fall och vi kan äntligen bara njuta av lilltjejen.

Vi fick en välvuxen och väldigt färdig flicka 04.25 den 4 februari 2011, född i v 38+7 eller 39+0 beroende på hur man räknar. Precis som sin syster hade allt fosterfett redan torkat in, Svante han var insmord och hal som en ål då han kom ut så även barnmorskan på BB Hemvård frågade om det inte kunde vara så att hon var lite felberäknad?

Hur det än var så var det lite av en drömförlossning igen. Visst gick det fort men jag kände mig aldrig stressad ändå. Visst gjorde det ont men det var aldrig outhärdligt. Att bara få komma in och krysta ut sitt barn så enkelt, det måste ändå vara drömmen. Det är fantastiskt att ha fått uppleva tre bra men ändå så olika förlossningar.