I måndags när jag körde hem i ymnigt snöfall så ser jag plötsligt en mötande bil och bländar av. Men bilen står inte på vägen förstår jag, utan antar att den står på en p-ficka. Men när jag passerar så inser jag att det är någon som kört av vägen! Jag stannar, backar och slår på varningsblinkersen. Bilen står långt ute i diket dit den har flugit, lyset är på men motorn går inte och ingen har klivit ur bilen... obehagligt! Men precis när jag ska plumsa ner i diket sticker en farbror ut huvudet, och säger att det är ingen fara. Han vet bara inte hur han ska få upp bilen igen. Han vill inte kliva ur bilen heller och han sitter ju bra där han sitter. Han har ringt efter en traktor säger han, men de visste inte om de skulle få igång den så nu väntar han på besked. Då kommer jag ihåg att jag körde om en traktor precis innan så den borde komma när som helst. Men farbrorn frågar i alla fall om jag har en telefonkatalog (!) på mig ifall det inte skulle gå bra med traktorn.. Men traktorn kom så jag hoppas det gick bra för dem att få upp bilen!
Läskigt när man är först på en olycksplats men skönt när allting går bra i alla fall.
Etiketter: Allvarligt talat, Vardag
1 hälsningar:
Ja usch vad sånt där är otrevligt!! Tur det gick bra iallafall, det är ju turen när det är så mycket snö ute! Hoppas ni får en härlig helg! Kram
Skicka en kommentar