För en liten stund sedan var jag så nära döden. Eller, Johan var i alla fall helt övertygad om att så var fallet. Han hörde nämligen ett illvrål och kom sättandes i högsta fart. Jag stod uppe på en stege och höll i mig i en pensel. På väggen satt en gigantisk stor och tjock spindel, den största jag sett faktisk (vild i detta land) – redo att hoppa på mig.
Later.
Etiketter: Vardag
3 hälsningar:
man har ju hört om stor spindlarna i ulriksdal de ska va nå ut över de vanliga.
Har oxå träffat på en mördarspindel i sommar! Dessutom har en mördarsnigel hotat att mörda mig ( fast syrran påstå att de var en halvdö humla?!?) å som grädden på moset har jag oxå sett en livs levande haj simmandes i Kedträsket! Huj, sicka monster de finns, ska bli skönt me vinter! ;)
// Martina
Får kårar! De kan vara ricktigt äckliga när de blir stora och kraftiga med ben som tändstickor. Några droppar färg eller någon liter eller så kan vara ett försvar när de angriper ens integritet. Ett tips om det blir flera gånger. Vad gör man inte när man står ensam och övergiven på en stege. Själv hatar jag skalbaggar. Det är nog det vidrigaste djuret som finns.
Skicka en kommentar