
Den är liksom hemsk och gripande och man dras obarmhärtigt in i historien och tackar sin lyckliga stjärna för att det inte är ens egen historia.
Jag är så otroligt tacksam över min fina man och över våra tre guldklimpar. I dessa tider är det svårt att vara förälder, att sätta sig in i känslan att förlora något av sina barn, det går bara att snudda vid tanken - det svindlar! Ofattbart och obegripligt och jag lider med dessa föräldrar och syskon som förlorat en son och en bror och vaknat upp till en ny verklighet idag.
Just nu sover två och snart den tredje. Hon sitter här bredvid och äter vindruvor och tänk så söt hon vore med fräknar på näsan

Fast fräknar är det inte, hon har rivit sig men är alldeles underbart söt ändå.
Bebis nummer fyra, Rufus, han ligger utanför köket och väntar på att vi ska bli klara med lunchen så han får komma in och vara med. Han är så duktig och väntar tålmodigt även om han glidit ut ur korgen...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tusen tack för din kommentar! Jag läser, godkänner och besvarar så fort jag kan...
Hanna