.tomheten

Det blev kusligt tyst i huset när familjens största karaktär lämnade oss. Han som var oss in i döden trogen och visste sin plats i familjen. Jag tror han avgudade oss alla. Barnen älskade han verkligen och trots att han var gammal och trött och rädd om sin onda rygg, så skulle han inte ha drömt om att göra dem något trots att han blev utsatt för mycket. På dagarna höll han sig undan när det blev för mycket, på natten smög han till Olivia och sov hos henne.

Vad har jag för rätt att avgöra att hans tid var ute? Hur ska man veta när det är nog, innan det blir för mycket. Inte låta det gå för långt. Men inte släcka en gnista som ändå finns. I våras visste jag. Då hade jag bestämt flera gånger att det var nog.

Men med vårsolen tinade han upp. Sommaren har varit god och han har varit mycket lycklig. Han har varit nästan som sitt gamla vanliga jag hela tiden. Legat ute i gräset, solvarm i halskugga. Njutit av livet så som bara han kunde njuta. Långt, långt i mitt bakhuvud har det legat och gnagt hela tiden. Hans sista sommar. Jag hade lovat honom. Ingen mer vinter. Jag vet ju att det är rätt beslut... Men ändå gråter jag. För att han är borta. För att vi kommer att sakna honom. För att jag var tvungen att ta det beslutet.

Jag har aldrig känt någon större personlighet och hans hjärta hade inga gränser.




R.I.P Baloo <3

Barnen, framförallt Olivia vet och förstår vad som har hänt. Att han var gammal och att det var dags att åka till himlen. Hon ville såklart att han skulle stanna, men förstod ändå att han inte kunde. Lite nyfiken på hur han skulle ta sig dit upp förstås och hade gärna sett honom åka. Men allt kan man inte ordna. Hon är ledsen över att han inte är kvar med oss men tror att han har det bra där uppe. För vi har väl slängt upp mycket korv? Och Tilda är ju där. I alla fall, nära och kära. Det är fritt fram att prata om Baloo och vad som hänt med Olivia, det mår hon bara bra av. När man är fyra behöver man få ventilera sånt här för att riktigt förstå livets gång...